Göteborgsvarvet, ett halvt maraton

Helt OTROLIGT! Jag har sprungit 2,1 mil, och jag lever!

I höstas kom jag och en vän ganska överdrivet kaxigt på att vi skulle springa göteborgvarvet till våren,  konstigt, för ingen av oss är särskilt vana löpare, så fråga mig inte hur vi ens kunde komma på tanken.
Den lilla erfarenhet som jag har av långdistanslöpning är att jag deltagit i Stenselerundan på 2 km,
den sprang jag 2 gånger när jag va runt 7 år.
 Vad Ida har för tidigare erfarenhet måste jag återkomma med, men jag tror inte att hon har särskilt mycke att skryta om heller.
Jag ångrade beslutet ganska snart efter att de va bestämt och har gått och klurat på vad man kan ha för anledning att inte ställa upp, först drog jag ut på anmälningen så att anmälningstiden gick ut, men då är det ju "tur" att man har så goda vänner som vill ens bästa, efter jul hade Ida fixat ett start nummer åt mig,
( hon kände någon som lyckades bättre än mig med att backa ur ) så vad skulle jag hitta på? Inget drastiskt,
en stukning kanske? eller en jobbig förkylning? Jag kunde inte gärna ramla och bryta benen eftersom jag skulle tävla på EM en vecka innan och de skulle vara försent att anmäla sig i handikappklassen.
 I mellan funderingarna kring vad jag kunde ha för anledning att backa ur kände jag mig ändå tvungen att börja träna lite, för säkerhetsskull, dessutom kunde de ju vara bra att köra några löparrundor inför viktnedgången till SM och EM.
 När jag bara dagarna innan starten inte hade någon giltig anledning till avhopp så va min sista chans att åka på matförgiftning, jag hoppades på att kycklingen vi grillade dagen innan kunde ge mig en regäl matförgiftning. På lördagsmorgonen, timmar innan starten kände jag mig fortfarande frisk och jag började inse att loppet va kört, jag skulle vara tvungen att starta.
15.39 i startgrupp 16 startade Ida, och jag 15.53 i startgrupp 18.
 De första tre kilometerna va tuffa, jag tänkte att de här går aldrig, men sedan efter dryga sex kilometer börjar benen och andningen att gå per automatik och jag kunde som bara haka på.
När de sedan bara va fyra kilometer kvar till målet började jag le, jag skulle klara de, nu gällde de bara att gå i mål med bättre tid än Ida, så med en liten fartökning i slutet klarade jag de, jag slutade på dryga 2 timmar och 2 minuter och Ida slutade på 2 timmar och 7 minuter. Vi va riktigt nöjda med oss själva när vi kommit i mål och jag är nu i efterhand hemskt glad för att hon fick mig till detta. Idag har benen varit lite stela, men de hindrade inte oss från att springa och leka med vapen och färg i skogen, (se bilderna längre ner).

Här har vi Ida precis innan starten..

och här har vi en nervös Fia strax innan starten.

Det är Nickes födelsedag, och paintball dax.

Herman Mild seriös som vanligt

Här springer jag med motståndarflaggan när jag blir skjuten i ryggen av en åskådare, även kallad Lasse och sambo-Nickes pappa. Nu ruvar jag på hämd...

De va inte så lätt att se dom jäklarna

EM - Silver och Brons

Äntligen hemma, måste verkligen ha laddat ur batterierna fullständigt när jag kunde sova hela hemresan mellan 00.30 till 12.00, bortsett från vissa undantag då man måste vara vaken, för att gå ut och in ur planet tillexempel, sedan sov jag när jag kom hem och därefter hela natten, så nu känner jag mig väldigt utvilad.

Jag har, för er som inte riktigt hängt med varit i Turkiet och tävlat på Europa mästerskapen i armbrytning, och kom hem med en silver medalj från högertävlingen och en brons medalj från vänstern, och känner mig hemskt glad för att allt går åt rätt håll, framförallt har min mentala inställning blivit grymt mycke bättre, jag känner ingen spärr som hindrar mig från att starta och jag kunde koncentrera mig på mig själv och inte på motståndarna som jag annars har gjort.
 Vi inledde med vänstern på fredagen den13de och jag gjorde en riktigt bra match mot regerande världmästarinnan i både höger och vänster arm Lucia Debnarova i kvalet där jag kände att jag hade övertaget men efter att vi tilldelats varsin foul och Lucia hade även tilldelats en varning fick jag tillslut en foul till och förlorade matchen. Efter att även Lucia foulat ut sig mot ryskan Ekaterina Larina fick vi mötas igen för att göra upp om finalplatsen, även denna gången började jag starkt, men blev utdömd 2 foul till. Visst är det skit trist att foula ut sig, men jag var hemskt glad över min bronsmedalj ändå, då jag kunde känna att förlusten i vänstern inte va riktigt övertalande, jag va glad för att jag gjort bra starter hela kvalet igenom, jag är glad för att jag är på rätt väg.
Högern blev ett orosmoment när jag har en tendens att göra sämre ifrån mig dag 2, men jag hade ju brutit andra trender dagen innan så än fanns de lite hopp.  Kvalen började bra, jag fortsatte vara startsnabb och ordentligt taggad, de blev tillslut en match mellan mig och Lucia igen om en finalplats, denna gången hettar jag till ordentligt, jag tycker att jag vinner regelrätt gång på gång men Lucia tilldelas fouls och varningar om vart annat och det blir omstarter, remmar och dommarnsgrepp. Sista starten går och det blir lite kamp mitt på bordet men jag drar ner henne. Nu var de bara finalen som väntade och ryskan- järngreppet- Ekaterina Larina, hon har händer som pizzatallrikar och ett grepp som ett skruvstäd, man känner sig totalt maktlös när man geppar upp mot henne, de är verkligen hon som bestämmer känns de som. Jag förlorade ganska enkelt finalmatchen men jag har defenitivt inte gett upp om att vinna även över henne inom en snar framtid, jag ska bara lägga in några "Ekaterina" specifika övningar som är special designade just för att kunna vinna över henne, Lucia har vunnit över henne ett par gånger, men i djup hook, och jag behärskar inte den tekniken så bra, jag måste komma på nåt annat.




Lucia vs Fia i en hård match



1.a Ekaterina Larina RUS, 2.a Lucia Debnarova SLO, 3.a Fia Reisek SWE

Höger finalen mot Ekaterina

1.a Ekaterina 2.a Fia 3.a Lucia

 

Resfeber

He he, vaknade 04.50 klockan var ställd på 08.00, planet går 12.20. Jag gillar att vara i god tid, men det måste ju finnas gränser. Nu är allt i sin ordnig iallfall, har haft gått om tid att kolla till packningen en extra gång, klä mig, måla ögonfransarna, kolla vikten (59.8) och efter de lite frukost och kaffe. Nu väntar jag bara på att klockan ska bli lagom för att åka iväg.

Snart EM!!

Nu börjar påsen dra ihop sig, imorgon på förmiddan bär det av mot Antalya i Turkiet och EM i armbrytning. Den största delen av landslaget är redan på plats, eftersom juniorerna och masters väger in idag och börjar tävla på onsdag.
 De senaste veckorna har bara handlat om hård träning jag fick en grym vecka med armbrytargymnasiets elever med blandad träning, både "ryssgym" och armbrytning, för att få den sista kraften och självförtroende som behövs för att göra en bra tävling, sen när man ändå är hemma så passar ju även familjen (pappa) på att få en massa jobb gjort genom att säga "De HÄR är en bra träning för dig" dvs. barka timmer och riva båthus. Förra veckan fick det dock bli lite lättare träning och en hel del löpning, jag sprang förresten min första mil mellan Ensamheten och Storuman veckan före, de hjälpte verkligen också till att stärka självförtroendet.
Vikten är under kontroll, men en sista kraftansträngning innan invägningen på Torsdag behövs nog.
Nu ska jag ut på en solig promenad.

Båthuset som skulle rivas och som ska monteras upp på Ensamhetens "festplats" . På bilden Niklas Hermansson som börjat plocka bort takpappen som låg under takplåten.

Nu har vi börjat plocka bort stockar som sedan lastas på traktorvagn. Jag och pappa njuter av att se andra arbeta