"Sommarlov"

He he, jag har haft sommarlov, som jag tydligt demonstrerat genom att inte dela med mig om nånting.

 Jag spenderade större delen av ledigheten i Ensamheten med förhoppning om att få se mitt kusinbarn Dante, ( son till Heidi Andersson och Björn Ferry ) enligt schemat skulle det bli så, men då vägrade pojken komma ut på utsatt tid. Så jag har som många andra, trots att jag i hemlighet kallar mig för "moster" med "" bara fått se honom på kort.

Träningen går bra, bortsett från ett par ömma fingrar, som jag antagligen dragit på mig när jag karmpaktigt nypit åt om en yxa när jag av nån konstig anledning hamnade på samma timmringskurs "Att timra ett dass" som sambo-Nicke skulle gå i Ensamheten med pappa-Leif som kursledare. Jag tyckte att de va hemskt kul, men var tvungen att avbryta kursen när fingrarna inte längre pallade min tortyr, nästa gång jag håller en yxa ska jag tänka på att man kanske inte behöver nypa fast den allt vad man har, lita på att jag faktiskt har kontrollen utan att behöva behandla den som om den vore en levande hal fisk som ålar sig ur geppet och flyger iväg mot närmsta åskådare när man minst anar.

 I helgen var jag på träningsläger i Flen, alltid lika kul. Alltid lika ont.

 Jag och Heidi har bokat resan till Kanada 12 okt. Vi och 8 andra tjejer ska tävla i round robin, samma upplägg som i fjol, men med två viktklasser -60 och -70 kg.

 Här kommer lite bilder från träningslägret Armcamp i Flen, jag har snott bilderna av Mattias Karlsson.

Första passet, MAQ. Men vi började med att leka lite :)

De ser kanske inte så jobbigt ut, men de är väldigt jobbigt.



Efter MAQen, var de brottning på schemat.







Sedan var de "hopp o lek" vissa ville bada,

andra va lite tveksamma,

tills nån annan bestämde åt en,

då va de ganska kul att bada.

Dag 2 gym

och armbrytning.

sista dagen crossfit

Göteborgsvarvet, ett halvt maraton

Helt OTROLIGT! Jag har sprungit 2,1 mil, och jag lever!

I höstas kom jag och en vän ganska överdrivet kaxigt på att vi skulle springa göteborgvarvet till våren,  konstigt, för ingen av oss är särskilt vana löpare, så fråga mig inte hur vi ens kunde komma på tanken.
Den lilla erfarenhet som jag har av långdistanslöpning är att jag deltagit i Stenselerundan på 2 km,
den sprang jag 2 gånger när jag va runt 7 år.
 Vad Ida har för tidigare erfarenhet måste jag återkomma med, men jag tror inte att hon har särskilt mycke att skryta om heller.
Jag ångrade beslutet ganska snart efter att de va bestämt och har gått och klurat på vad man kan ha för anledning att inte ställa upp, först drog jag ut på anmälningen så att anmälningstiden gick ut, men då är det ju "tur" att man har så goda vänner som vill ens bästa, efter jul hade Ida fixat ett start nummer åt mig,
( hon kände någon som lyckades bättre än mig med att backa ur ) så vad skulle jag hitta på? Inget drastiskt,
en stukning kanske? eller en jobbig förkylning? Jag kunde inte gärna ramla och bryta benen eftersom jag skulle tävla på EM en vecka innan och de skulle vara försent att anmäla sig i handikappklassen.
 I mellan funderingarna kring vad jag kunde ha för anledning att backa ur kände jag mig ändå tvungen att börja träna lite, för säkerhetsskull, dessutom kunde de ju vara bra att köra några löparrundor inför viktnedgången till SM och EM.
 När jag bara dagarna innan starten inte hade någon giltig anledning till avhopp så va min sista chans att åka på matförgiftning, jag hoppades på att kycklingen vi grillade dagen innan kunde ge mig en regäl matförgiftning. På lördagsmorgonen, timmar innan starten kände jag mig fortfarande frisk och jag började inse att loppet va kört, jag skulle vara tvungen att starta.
15.39 i startgrupp 16 startade Ida, och jag 15.53 i startgrupp 18.
 De första tre kilometerna va tuffa, jag tänkte att de här går aldrig, men sedan efter dryga sex kilometer börjar benen och andningen att gå per automatik och jag kunde som bara haka på.
När de sedan bara va fyra kilometer kvar till målet började jag le, jag skulle klara de, nu gällde de bara att gå i mål med bättre tid än Ida, så med en liten fartökning i slutet klarade jag de, jag slutade på dryga 2 timmar och 2 minuter och Ida slutade på 2 timmar och 7 minuter. Vi va riktigt nöjda med oss själva när vi kommit i mål och jag är nu i efterhand hemskt glad för att hon fick mig till detta. Idag har benen varit lite stela, men de hindrade inte oss från att springa och leka med vapen och färg i skogen, (se bilderna längre ner).

Här har vi Ida precis innan starten..

och här har vi en nervös Fia strax innan starten.

Det är Nickes födelsedag, och paintball dax.

Herman Mild seriös som vanligt

Här springer jag med motståndarflaggan när jag blir skjuten i ryggen av en åskådare, även kallad Lasse och sambo-Nickes pappa. Nu ruvar jag på hämd...

De va inte så lätt att se dom jäklarna

EM - Silver och Brons

Äntligen hemma, måste verkligen ha laddat ur batterierna fullständigt när jag kunde sova hela hemresan mellan 00.30 till 12.00, bortsett från vissa undantag då man måste vara vaken, för att gå ut och in ur planet tillexempel, sedan sov jag när jag kom hem och därefter hela natten, så nu känner jag mig väldigt utvilad.

Jag har, för er som inte riktigt hängt med varit i Turkiet och tävlat på Europa mästerskapen i armbrytning, och kom hem med en silver medalj från högertävlingen och en brons medalj från vänstern, och känner mig hemskt glad för att allt går åt rätt håll, framförallt har min mentala inställning blivit grymt mycke bättre, jag känner ingen spärr som hindrar mig från att starta och jag kunde koncentrera mig på mig själv och inte på motståndarna som jag annars har gjort.
 Vi inledde med vänstern på fredagen den13de och jag gjorde en riktigt bra match mot regerande världmästarinnan i både höger och vänster arm Lucia Debnarova i kvalet där jag kände att jag hade övertaget men efter att vi tilldelats varsin foul och Lucia hade även tilldelats en varning fick jag tillslut en foul till och förlorade matchen. Efter att även Lucia foulat ut sig mot ryskan Ekaterina Larina fick vi mötas igen för att göra upp om finalplatsen, även denna gången började jag starkt, men blev utdömd 2 foul till. Visst är det skit trist att foula ut sig, men jag var hemskt glad över min bronsmedalj ändå, då jag kunde känna att förlusten i vänstern inte va riktigt övertalande, jag va glad för att jag gjort bra starter hela kvalet igenom, jag är glad för att jag är på rätt väg.
Högern blev ett orosmoment när jag har en tendens att göra sämre ifrån mig dag 2, men jag hade ju brutit andra trender dagen innan så än fanns de lite hopp.  Kvalen började bra, jag fortsatte vara startsnabb och ordentligt taggad, de blev tillslut en match mellan mig och Lucia igen om en finalplats, denna gången hettar jag till ordentligt, jag tycker att jag vinner regelrätt gång på gång men Lucia tilldelas fouls och varningar om vart annat och det blir omstarter, remmar och dommarnsgrepp. Sista starten går och det blir lite kamp mitt på bordet men jag drar ner henne. Nu var de bara finalen som väntade och ryskan- järngreppet- Ekaterina Larina, hon har händer som pizzatallrikar och ett grepp som ett skruvstäd, man känner sig totalt maktlös när man geppar upp mot henne, de är verkligen hon som bestämmer känns de som. Jag förlorade ganska enkelt finalmatchen men jag har defenitivt inte gett upp om att vinna även över henne inom en snar framtid, jag ska bara lägga in några "Ekaterina" specifika övningar som är special designade just för att kunna vinna över henne, Lucia har vunnit över henne ett par gånger, men i djup hook, och jag behärskar inte den tekniken så bra, jag måste komma på nåt annat.




Lucia vs Fia i en hård match



1.a Ekaterina Larina RUS, 2.a Lucia Debnarova SLO, 3.a Fia Reisek SWE

Höger finalen mot Ekaterina

1.a Ekaterina 2.a Fia 3.a Lucia

 

Resfeber

He he, vaknade 04.50 klockan var ställd på 08.00, planet går 12.20. Jag gillar att vara i god tid, men det måste ju finnas gränser. Nu är allt i sin ordnig iallfall, har haft gått om tid att kolla till packningen en extra gång, klä mig, måla ögonfransarna, kolla vikten (59.8) och efter de lite frukost och kaffe. Nu väntar jag bara på att klockan ska bli lagom för att åka iväg.

Snart EM!!

Nu börjar påsen dra ihop sig, imorgon på förmiddan bär det av mot Antalya i Turkiet och EM i armbrytning. Den största delen av landslaget är redan på plats, eftersom juniorerna och masters väger in idag och börjar tävla på onsdag.
 De senaste veckorna har bara handlat om hård träning jag fick en grym vecka med armbrytargymnasiets elever med blandad träning, både "ryssgym" och armbrytning, för att få den sista kraften och självförtroende som behövs för att göra en bra tävling, sen när man ändå är hemma så passar ju även familjen (pappa) på att få en massa jobb gjort genom att säga "De HÄR är en bra träning för dig" dvs. barka timmer och riva båthus. Förra veckan fick det dock bli lite lättare träning och en hel del löpning, jag sprang förresten min första mil mellan Ensamheten och Storuman veckan före, de hjälpte verkligen också till att stärka självförtroendet.
Vikten är under kontroll, men en sista kraftansträngning innan invägningen på Torsdag behövs nog.
Nu ska jag ut på en solig promenad.

Båthuset som skulle rivas och som ska monteras upp på Ensamhetens "festplats" . På bilden Niklas Hermansson som börjat plocka bort takpappen som låg under takplåten.

Nu har vi börjat plocka bort stockar som sedan lastas på traktorvagn. Jag och pappa njuter av att se andra arbeta

Focus träning

Nu ligger 100% focus på träningen inför EM i Turkiet 13-14 maj. Det känns riktigt bra, jag har en bra plan. Det är bara fredag, lördag och söndag mellan 07.00 och 18.00 som focusen kommer ligga på jobbet, de är nämligen de tre sista dagarna på Hollandsjobbet som förövrigt kommer vara i Belgien. Sedan bär det direkt av mot Ensamheten som jag ser mycket framemot, dock blir det inte mycke påskgodis för min del eftersom jag på något konstigt sätt väger lite mer nu för tiden (jag hoppas att det beror på Heidi besöket förra veckan, att jag blev en aning sympati- eller rent av sken- dräktig, för de betyder att kroppen snart ställer om sig igen när den förstår att de bara är på låtsas, annars är det nya muskler som väger och dem vill jag ju behålla, så då måste jag ju amputera ett ben i stället). Det är inte många veckor kvar till EM nu så jag kör lite mer kondition och lagom mycke mat för att underlätta viktbekymret. Jag hoppas också på mycke och riktigt bra träning med armbrytargymnasiet i storuman när vi är där.

Jag känner mig tung...

SM- Guld, SM- Guld, SM- Guld

Från vikt ångest till SM-guld.
 Jag klarade invägningen, jag vägde in på 59,8, men jag måste säga att de fanns många tvivelaktiga stunder speciellt dagen innan, men också på invägningsdagen. Vad jag ser som boven i dramat är dels hollands jobbet där jag inte haft möjlighet att kolla vikten med gämna mellanrum, men också har jag åkt på förkylningar och sjukdommar som gjort de svårt att springa. Jag måste ju också säga att jag (som de sägs) ändrat ämnesomsättnigen när jag slutade snusa.
 Tävlingen gick dock bra, obesegrad i båda armarna och hade lite överraskande Novie Wilhelmsson som i fjol tävlade i -65 i finalen.



Nöjd Fia efter invägningen



                                                      Fia vs Novie         Foto: Andreas Johansson



                                                                                     Foto: Andreas Johansson







Inför SM 2011

Nu är de bara 5 dagar kvar innan kvalen börjar i vänster arm, och bara 4 dagar kvar innan vikten ska vara perfekt, helst 59.99 kg utan ansträngning på plats. Psyket ska vara i totalt focus, man måste lita på att man har tränat helt enligt konstens alla regler, och att man ansträngt sig minst dubbelt så mycke som sina motståndare i alla övningar. Man måste känna att man har "råd" att vila ett par dagar innan tävlingen, lita på att musklerna återhämtar sig och blir starkare. Inte tvivla.
 Jag ska tävla i -60kg både höger och vänster. Som det ser ut på den preliminära anmälningslistan är vi 11 damer som ska tävla om SM-titeln 2011. De är en stor klass för att vara SM, och de betyde att många tallangfulla juniorer nu tagit steget upp till senior. Ska bli riktigt kul, detta är andra året som vi måste dela upp tävlingen på två dagar för att hinna med alla klasser, de blir fler och fler tävlande och SM blir mer och mer prestigeladdat. Man måste vara ordentligt förberedd för att vara säker på en plats i landslaget.
Jag känner att i grunden är jag förberedd, men de senaste dagarna har varit ett bakslag i min mentala förberedelse, jag åkte på en rejäl förkylning i början av förra veckan som fortfarande sitter i. Förra veckan skulle annars vara nertrappningsveckan med focus på reaktion, explosivitet och framförallt en ordentlig justering av vikten med hjälp av diverse löpning. Jag har istället till min stora besvikelse måstat vila. De betyder att dessa sista dagar kommer bli tuffa eftersom jag ligger på lite övervikt, mindre portioner mat och promenader blir resultatet. Önska mig lycka till, så ska jag tala om hur SM slutade.

Jag har verkligen finkammat alla sidor efter bilder på mig från SM i storuman 2010 men utan resultat. Jag får lägga upp bilder från årets tävling istället.

Träning med armbrytargymnasiet

Denna veckan har jag varit hemma i Ensamheten, dels för att de va ett tag sedan sist, och för att ladda upp batteriena inför nästa Hollandresa.  Eftersom jag bara hade möjlighet att vara uppe mellan måndag och Fredag så jobbade majoriteten av befolkningen i Ensamheten, och eftersom de endast är pappa (Leif Andersson, tränare och coach på armbrytargymnasiet) som har ett okej-ta -med-dig-barn-på-jobbet-jobb så blev de ganska naturligt en pappa vecka, och en hel del hård träning.
Jag började veckan lugnt i Måndags med ett lätt skidpass, de va många år sedan jag stod på ett par skidor som inte är gjorda av trä, så jag var en aning vinglig i början, men tillslut fick jag till en skaplig teknik, enligt mig själv. De är dock tveksamt om min bror (Joel Reisek, en nörd på RIKTIG skid teknik) skulle hålla med om de.
På Måndag kväll var de armbrytarträning, de va mycke folk på träningen, alla vill vara ordentligt förberedda till årets SM som närmar sig med stormsteg. Alla körde stenhårt!
På Tisdagsmorgonen var de dax för ryssträning, med viktbälte. Helt otroligt hur mycke vissa har utvecklats sedan jag va med sist. Efter ett par övningar började jag känna av "tand"värken i armarna, men eftersom ingen annan verkade beröras av denna hemska smärta va de bara att bita ihop och köra på. (jag tror att de genomskådade mitt försök att verka oberörd, men de sa inget, de lät mig spela macho, tack för de. )
Onsdagförmiddag va jag ute i skogen med pappa (han jobbar eftermiddag på onsdagar, så de inte blir nåt missförstånd.) och högg ved, en ansträngande syssla, plumsa i snö, skotta snö, dra i gång motorsågen, (med "tand"värk i armarna är detta den mest anstränande sysslan av dem alla) kvista, gå igenom snön, falla, dra ihop ved bitarna, upprepa. Efter ett halvdagspass beslutade jag att hoppa kvällens gymträning, jag hade ont i armarna och jag skulle på dubbla pass dagen efter.
Efter lunchen på Torsdag var de återigen ryssträning med vikter, jag kände att jag va tvungen att svälja stoltheten och beslutade efter två övninger att plocka av mig vikterna för att kunna fortsätta, ett stort nederlag för Fia Reisek.
Inför kvällens armbrytarpass laddade jag upp kroppen med lite kolhydrater iform av Farmors palt, snacka om krutbränsle, de funkade faktiskt bra, kände av lite tandvärk men kunde ändå köra stenhårt. De finns väldigt många bra sparringkompisar i storuman, skit kul!
Tyvärr har jag inga bra bilder från min träningsvecka i Storuman, men är man intresserad kan man gå in på armbrytargymnasiet.se och titta på filmerna som lagts ut, så ni får en känsla av hur hårt de tränar.
På Fredag åkte jag ner till Stockholm, för att sedan åka till Holland på Lördag.
Tack igen Armbrytargymnasiet för en superkul vecka, ser framemot att se resultaten på SM!!

World Challenge

I tisdags, 8 mars på internationella kvinnodagen avgjordes årets world challenge i Göteborg. 8 kvinnliga armbrytare var speciellt inbjudna för att tävla om titeln världens bästa armbryterska oavsett viktklass, i år låg vikterna mellan 85 och 63 kg. Detta var den tuffaste klassen jag någonsin deltagit i, alla 8 tävlande hade 1 eller till och med flera guld och silver medaljer från världmästerskapen i respektiva viktklass.
 Jag slutade tillslut 5.a i båda armarna, ett resultat jag är rellativt nöjd med. (övriga resultat får ni själva kolla upp på worldchallenge.se) De jag är mindre nöjd med är min ojämna brytning, vissa matcher gick över förväntan medan andra var under all kritik. Konstigt att man kan vara så ojämn under en och samma tävling. De va framför allt 2 stycken i startfältet som jag verkligen ville möta och ge en ordentlig match, en av tjejerna, svenskan Felicia  Rydstedt som jag förlorat utmaningsmatcher till svenska rankinglistan mot för drygt en månad sedan. Den andra motståndaren som jag verkligen ville ha en bra match mot var Slovakiskan Lucia Debnarova nuvarnde världsmästaren i min egen viktklass- 60kg. Jag känner att jag definitivt har kapacitet till att ge dem båda riktigt bra motstånd och till och med vinna nån match över dem. Men sorgligt nog tappade jag totalt focus i dessa matcher, tekniskt bröt jag som en kråka, kanske var de nerverna som inte höll ihop, att jag ville för mycke och inte litade på att jag skulle klara de bara genom att göra som jag gjort i de andra matcherna. Jag kände i förväg att jag inte hade den riktiga känslan för att vinna. Nu blir det träning av och jag ser framemot ett revansh möte mot dessa två, och då ska jag verkligen inte ge bort nånting.
Annars i veckan har jag varit på jobb i Holland, hälften är nu avklarad.
I morgon åker jag till Ensamheten (äntligen!) Jag ska köra hårdträning tillsammans med armbrytargymnasiet i veckan, samla energi och bara njuta av att vara hemma.

Jag mot Felicia på world challenge 8 mars

Jag mot Lucia på EM i Moskva 2010

"safety position"

Efter en veckas illamående mår jag äntligen bättre, jag har genom att höra mig för efter liknande symtom kommit fram till någon slags konstig form av maginfluensa. (En av mina förhörs personer är även känd som utbildad sjuksjöterska så jag ser denna diagnos som högst rimlig).

 I Onsdags bar de av till Holland igen, och den resan började med en spännande flygning då vi fick förbereda oss för en kraschlandning i Frankfurt först. Ett av däcken på planet hade tydligen exploderat efter starten på Landvetter flygplats. Först fattade vi inte riktigt vad som försiggick, flygvärdinnorna började bete sig konstigt och flyttade runt på folk, de som var placerade vid nödutgångarna flyttades och ersattes av flygvärdinnor, de som frågade "varför detta", fick ett kort, "bara därför" till svar. Efter att ha spekulerat ett tag hördes äntligen piloten i högtalarna,  där han talar om att däcket är trasigt och att vi ska förbereda oss för en krasch landning och bör inte få panik, vi gör det bara för säkerhetsskull. Flyvärdinnorna går igenom säkerhets rutinerna igen, visar var nödutgångarna finns, ber oss se över säkerhetsföreskriftena i stolsfickan framför oss och går även igenom hur vi ska göra när piloten säger "safety position", sitt med fötterna isär, knäna ihop, krama hårt runt benen och böj ner huvudet mot knäna. Konsigt nog kändes de inte som att någon i planet drabbats av panik, alla va väldigt lugna, de va bara flygvärdinnorna som verkade lite skärrrade och stressade. Precis innan landningen säger piloten "safety position, safety position " alla gjorde så som vi precis lärt oss och landningen gick bra. Vi möttes av en landningsplats full av brandbilar och olika säkerhets folk. Nu hoppas vi bara på att statistiken trots många flygningar ser ganska bra ut igen.

 Nu är vi i Göteborgsområdet och laddar inför WC på Tisdag.     

Tävling och sjuk

I lördags var det den årliga tävlingen Golden Arm i Eskilstuna. Jag tävlade i -70kgs klassen, vanligtvis tävlar jag i -60kg, men eftersom jag väger kring 62-63 så brukar jag sällan deffa ner mig till under 60 om det inte gäller SM, EM eller VM. De blev en riktigt bra tävling, i nästan samtliga damklasser fanns det en Kazakstanska för att sätta skräck i startfältet. Även hade jag den beryktade Sarah Bäckman och comebacken Camilla Berg i min klass, Sammanlagt var vi 6st. Jag hade som mål med tävlingen att få mig en ordentlig genomkörare av starter innan WC tävlingen 8 Mars, att jag skulle starta alla matcher explosivt och självsäkert, jag har verkligen lagt focus på starter den sista tiden eftersom det är där min stora svaghet sitter. Jag överraskade verkligen mig själv med en otrolig energi, en lyckad start efter den andra. Nu lyckades jag inte alls att vinna, istället blev det silver i höger, vänster och även Overallklassen (en klass där man slår ihop de bästa från samtliga klasser till en enda super klass, vi blev 12 i den klassen tror jag.) Sarah Bäckman blev segraren, men jag ser verkligen fram emot ett nytt möte den 8de Mars.
Nu känner jag verkligen av ett rejält efterskalv av att tävla trotts att jag inte riktigt mådde helt hundra innan tävlingen, nu sitter jag med magsmärtor och ett ständigt illamående, jag har en tendens att alltid bli sjuk efter, före eller under en tävling, undrar om mina tävlingnerver är skörare än vad jag tror, att jag liksom tvingar in dem i nåt som de verkligen inte pallar. Vi får se vad jag drabbas av efter WC, jag lovar att berätta om alla detaljer. 

Sarah Bäckman vs Fia Reisek



Sarah vs Fia, denna situation blir till släpp som leder till remmar som sedan resulterar i förlust till Fia.



   

Inför Golden Arm

Denna veckan var vi inte alls i Amsterdam, vi åkte till Belgien, Brugge, väldigt vackert, kallt och regnigt.



En bit av Brugge.                                 foto: Nicke



På Location, fortfarande 4 timmar kvar till lunch.      Foto: Nicke

                                                                Foto: Nicke

 Uppladdningen för Golden Arm kunde inte bli sämre, vi har haft nattinspelning i Belgien, vilket resulterar i dålig sömn, och jag drabbades förra helgen av en förkylning som satte sig direkt på hjärna och leder, värken i lederna gjorde att jag bara haft ett träningspass denna veckan med väldigt lite motstånd och hjärnan har varit som långfil så jag har inte haft några lyckade reaktions övningar heller. Vi får se hur de går, jag hoppas inte på stordåd, jag ser bara framemot att få köra några starter innan WC (World challenge, världens största armbrytar utmaning för damer) 8de Mars i Göteborg.

Våran rumskompis                             Foto: Nicke