I höstas kom jag och en vän ganska överdrivet kaxigt på att vi skulle springa göteborgvarvet till våren, konstigt, för ingen av oss är särskilt vana löpare, så fråga mig inte hur vi ens kunde komma på tanken.
Den lilla erfarenhet som jag har av långdistanslöpning är att jag deltagit i Stenselerundan på 2 km,
den sprang jag 2 gånger när jag va runt 7 år.
Vad Ida har för tidigare erfarenhet måste jag återkomma med, men jag tror inte att hon har särskilt mycke att skryta om heller.
Jag ångrade beslutet ganska snart efter att de va bestämt och har gått och klurat på vad man kan ha för anledning att inte ställa upp, först drog jag ut på anmälningen så att anmälningstiden gick ut, men då är det ju "tur" att man har så goda vänner som vill ens bästa, efter jul hade Ida fixat ett start nummer åt mig,
( hon kände någon som lyckades bättre än mig med att backa ur ) så vad skulle jag hitta på? Inget drastiskt,
en stukning kanske? eller en jobbig förkylning? Jag kunde inte gärna ramla och bryta benen eftersom jag skulle tävla på EM en vecka innan och de skulle vara försent att anmäla sig i handikappklassen.
I mellan funderingarna kring vad jag kunde ha för anledning att backa ur kände jag mig ändå tvungen att börja träna lite, för säkerhetsskull, dessutom kunde de ju vara bra att köra några löparrundor inför viktnedgången till SM och EM.
När jag bara dagarna innan starten inte hade någon giltig anledning till avhopp så va min sista chans att åka på matförgiftning, jag hoppades på att kycklingen vi grillade dagen innan kunde ge mig en regäl matförgiftning. På lördagsmorgonen, timmar innan starten kände jag mig fortfarande frisk och jag började inse att loppet va kört, jag skulle vara tvungen att starta.
15.39 i startgrupp 16 startade Ida, och jag 15.53 i startgrupp 18.
De första tre kilometerna va tuffa, jag tänkte att de här går aldrig, men sedan efter dryga sex kilometer börjar benen och andningen att gå per automatik och jag kunde som bara haka på.
När de sedan bara va fyra kilometer kvar till målet började jag le, jag skulle klara de, nu gällde de bara att gå i mål med bättre tid än Ida, så med en liten fartökning i slutet klarade jag de, jag slutade på dryga 2 timmar och 2 minuter och Ida slutade på 2 timmar och 7 minuter. Vi va riktigt nöjda med oss själva när vi kommit i mål och jag är nu i efterhand hemskt glad för att hon fick mig till detta. Idag har benen varit lite stela, men de hindrade inte oss från att springa och leka med vapen och färg i skogen, (se bilderna längre ner).
 |
| Här har vi Ida precis innan starten.. |
 |
| och här har vi en nervös Fia strax innan starten. |
 |
| Det är Nickes födelsedag, och paintball dax. |
 |
| Herman Mild seriös som vanligt |
 |
| Här springer jag med motståndarflaggan när jag blir skjuten i ryggen av en åskådare, även kallad Lasse och sambo-Nickes pappa. Nu ruvar jag på hämd... |
 |
| De va inte så lätt att se dom jäklarna |
Bra jobbat! Impad!
SvaraRadera